Till Vaulunders ära

(Anders Nordebring | 2001-09-07 15:36)

Som ett svar på: Kristinehamnsloket i Surahammar skrivet av Håkan Zaar den 06. sep 2001 11:59:35:

>Finns det någon som känner till någon historik på ångloket "VAULUNDER" som står uppställt i bruksmuseet i Surahammar.

Ytterligare litet information (från en artikel i Uttersbergar'n 2/1982): Vaulunder (Kristinehamn 17/1876) ankom lastad på en pråm till Surahammar den 18 juli 1876, och det första tåget på den ännu ej färdigbyggda banan förefaller ha gått under senhösten samma år. Lisjöbanans sista tåg, enligt bild bestående av fem godsvagnar, gick den 13 augusti 1926 och Vaulunder hamnade som bekant sedermera på bruksmuseet.

Förare på Vaulunder var under många år en viss Frans Ljunggren, som vid slutet av sin tjänst författade en dikt till loket. Sin profetiska karaktär till trots kom dock slutstrofen icke fullt att bli sanning!

För fyratio år sen en högsommarkväll
man gick att beskåda ett under,
en ånghäst var kommen så knubbig och snäll,
och hästen var du, Vaulunder.

Din färg var dock ej något vidare skön
du ännu ej fått denna bruna,
du var grå, när du kom, snart du målades grön
av nuvarande prosten i Tuna.

Under fyrtio år, som jag stått på din rygg
och blev utsedd att tömmarna sköta,
jag ständigt har känt mig så lugn och så trygg
vad äventyr än månde möta.

I fyrtio år, denna tiden så lång,
du travat så villig och trogen,
väl haver du snedsprång gjort någon gång
men aldrig det burit åt skogen.

För lisjöbor blev du oändligen kär,
de gratis fick åka var givet,
och gummorna ropte i korus så här:
"Se nu kommer Lunkamelivet".

Ur klaraste källan i allmänningsskog
du fått dricka och krafter där samla.
Även jag har där druckit och därföre nog
vi se unga ut, fastän vi är gamla.

Men du har dock ännu så präktiga ben,
du kan trava samt frusta och röka,
men det knakar i lederna, magen är klen,
du läkarvård snart måste söka.

Nu vill jag dig tacka för tiden som gått
för både glada och tråkiga stunder,
som vi haft tillsammans i torrt och i vått,
farväl, ja farväl, Vaulunder.

Under torvan på vallen, där kyrkan står,
jag får vila och taga en blund där.
Till krematoriet - martängen - du slutligen går,
då är din saga all, Vaulunder.