Företagsidentitet - eller historien om onödiga logotyper

(Arne | 2003-05-03 23:50)

Som ett svar på: Sv: Märkningar och design på personvagnar 1950-1990 (kort kommentar) skrivet av Staffan Sävenfjord den 03. maj 2003 22:47:38:

>>Det har diskuterats en del om märkningar av SJ:s personvagnar. För något år sedan redogjorde jag en del om detta men eftersom det har gått en tid så kan ju många ha glömt detta nu smile
>>Fram till början av 1950-talet hade alla SJ:s personvagnar SJ-emblem i vit emalj. Dessutom var märkningen för t ex andra och tredjeklass också i vit emalj. SJ-emblemet satt mitt på vagnssidan under fönstren.
>>1953 bestämdes att SJ-märkena i emalj skulle bort från vagnarna. Man ansåg visst att SJ-emblemen hade blivit överflödiga i samband med att en massa privatbanor hade förstatligats under 1940-talet. Att det skulle finnas intresse att med hjälp av ett SJ-emblem skilja SJ:s vagnar från utländska personvagnar tänkte man tydligen inte på.
>>R3-vagnarna levererades 1953 och 1954 och dessa vagnar har aldrig haft något SJ-emblem i emalj. Jag har sett leveransfoton på den första R3-vagnen och dessa saknar SJ-emblem.
>>Malmbanans vänner har en R3-vagn som har fått ett SJ-emblem i vit emalj och detta är helt fel.
>>1954 infördes ett nytt SJ-emblem för personvagnar. Det var det gula SJ-emblemet i ring som av någon anledning sattes upp mellan fönstren istället för under fönstren som var den normala platsen för ett emblem. Detta märke sattes enbart upp på vissa personvagnar. Alla nylevererade personvagnar från 1954 och framåt fick detta SJ-emblem.
>>WL3 började levereras 1954 och även WL7 (senare ombyggda till WL3) och dessa vagnar fick detta gula runda SJ-emblem. Även vissa lite äldre vagnar som på olika sätt blev ombyggda från 1954 och framåt fick detta SJ-emblem.
>>Av någon anledning valde alltså SJ att enbart låta vagnar som på ett eller annat sätt betraktades som moderna vagnar få ha detta gula runda SJ-emblem. Övriga vagnar rullade utan SJ-emblem på vagnssidan.
>>NJ har en A5 som har fått det gula runda SJ-emblemt och detta är helt fel.
>>1956 förändrades klasserna i nästan hela Europa som egentligen innebar att förstaklass försvann och andra och tredjeklass blev första och andraklass. I samband med detta togs klassmärkningen i emalj bort på samtliga vagnar och förstaklassvagnarna fick en etta i form av en gul dekal och en gul rand uppe i taket.
>>I övriga länder märkte man ut andraklassvagnarna med en tvåa men i Sverige valde man att låta andraklassvagnarna rulla totalt omärkta av någon anledning. Kanske var detta någon form av förenkling för att slippa märka om så många vagnar när man ändrade klasserna 1956 och detta sedan fick leva kvar även efteråt.
>>
>>De 60-talvagnar som levererades mellan 1960-1965 fick det gula runda SJ-emblemet. Dessa vagnar var de modernaste vagnarna som fick detta SJ-emblem.
>>1966 levererades tvåvåningsmotorvagnarna litt Y3. Dessa var de första fordonen som fick ett vitt fyrkantigt SJ-emblem. 1967 började man leverera en ny serie 60-talvagnar och dessa fick också fyrkantigt SJ-emblem i likhet med mellanvagnarna till Y3. Förmodligen fanns det en tanke att dessa 60-talsvagnar skulle påminna lite om mellanvagnarna till Y3. En annan utvändig nyhet på dessa vagnar var nämligen att dessa senare 60-talsvagnar levererades med en ny typ av fönster som var av samma typ som mellanvagnarna till Y3 hade.
>>1968 började man bygga om 40-talsvagnar till B3 och även dessa fick naturligtvis det fyrkantiga SJ-emblemet. Fortfarande gällde även med det fyrkantiga SJ-emblemet att detta enbart monterades upp på de vagnar som antingen var nya eller ombyggda. Äldre vagnar fick inte heller detta SJ-emblem precis som det var tidigare med det gula runda SJ-emblemet. Detta gällde under 1970-talet också. Däremot hände det att vid ommålningar av vagnar med det gula runda märket så ersattes detta med det vita fyrkantiga.
>>Det gula runda SJ-emblemet levde kvar in bit in på 1980-talet och 1984 såg jag en A2 som hade detta kvar, detta borde varit en av de sista vagnarna med detta SJ-emblem och borde också varit sista året de fanns kvar.
>>Omkring 1980 bestämde SJ att samtliga vagnar nu skulle förses med ett vitt fyrkantigt SJ-emblem. Även äldre vagnar skulle nu få detta SJ-emblem. Detta tog några år men omkring 1985 var detta i stort sätt genomfört.
>>Under 1980-talet gjordes en del roliga märkningar av vagnarna.
>>1983 ifördes CityExpress och dessa vagnar fick stora plåtar på sidorna med texten CityExpress. 1985 försågs också ett antal vagnar med plåtar med texten InterCity på sidorna och ett litet antal vagnar fick texten Dalapendeln. De vagnar som hade plåtar med texten InterCity fick dessutom 10 st gula pilar runt plåtarna dvs 5 pilar på vardera sidan om plåten. Alldeles i början gick oftast vagnar som hade text på sidorna i de tåg de skulle gå i men snart började det bli galet. Vagnar med texten InterCity rullade ofta i tåg som inte alls var InterCity och dessutom har det hänt att vagnar med texten Dalapendeln påträffats i Göteborg och Malmö. SJ insåg efter ett tag att detta inte höll så redan 1986 började plåtarna med text tas bort från vagnarna. Istället fick vagnarna 14 st gula pilar istället för 10. Detta berodde på att man fyllde ut det tomrum som blev när man tog bort plåtarna.
>>Under åren 1986 till 1989 fick även ett större antal vagnar som tidigare inte hade haft plåtar också 14 gula pilar. Det var enbart de modernare vagnarna som fick gula pilar. Detta gällde 60 och 80-talsvagnar men några enstaka äldre vagnar som blivit kraftigt ombyggda och fått en inredning som med en standard som motsvarade modernare InterCity-vagnar.
>>1988 målades två vagnar om i blått på prov och provkördes i ca ett år. 1989 infördes den nya blå färgsättningen på riktigt och nu började man på allvar måla om ett större antal vagnar. I samband med denna blå färgsättning införde man att även märka upp andraklassvagnarna med en tvåa på samma sätt som man gör i nästan alla andra europeiska länder.
>>Något nytt SJ-emblem hade man inte tagit fram så därför rullade dessa nymålade vagnar omkring utan SJ-emblem i början. 1990 tog man fram det nyvarnade SJ-emblemet och då började man även förse vagnarna med detta.
>>Hur det gick sedan vet ju de flesta smile
>Finns inte mycket att invända mot detta. Så det återstår egentliga bara att tacka för ett utförligt inlägg.
>En liten kommentar dock: plåtarna CityExpress och Dalapendeln var löstagbara och satt innanför en trädram. Med en möbelnyckel kunde man lossa ramen och ta bort skylten eller vända på den. Detta gjordes faktiskt varje natt mot fredag och måndag vid CityExpress början, eftersom vagnarna däremellan gick i vanliga tåg (IC-tåg skulle vi sagt i dag). Vissa CE-vagnarna gick också under skidsäsongen i Snöexpressen Stockholm-Storlien och försågs då med speciella skyltar för detta. Det var ett evigt skruvande och skyltvändande i Hagalund på den tiden, vilket krävde en stor personalinsats och därför - som så korrekt påpekats - togs bort efter några år.


Sedan kan jag inte hjälpa att man undrar hur många miljoner SEK som åtgått i onödan för alla olika designexperiment, diverse nya färgscheman, logotypeimplementeringar och gud vet vad i jakten på den heliga företagsidentiteten. Och sökandet av företagets innersta väsen. Att man i USA och många andra länder värnar om ett företags "corporate identity" är nog gott och väl. Där finns ofta tillräckligt många dollar att anslå.

Men att man här i Sverige så klåfingrigt och många gånger hemyxat ägnat sig åt att måla om och märka lok och vagnar är för mig svårförståeligt. Många har tydligen känt sig kallade att måla om tåg helt lagligt här i vår del av världen. Men kanske lite för ofta för företagets eget bästa. Det fordrar dock ett säkert designöga och god förståelse av de oskrivna lagar som styr ett modernt symbolspråk för att resultatet ska bli gott och ge ett riktigt mervärde samt ett samlat helhetsintryck.

Det finns många art directors som inte direkt förskönat sina företag med alltför långsökta och krångliga logon och företagssymboler. När man måste läsa en handledning i företagets "corporate identity" för att förstå tankegångarna är det något som missats i hanteringen. Och jag vill nog hävda att man inte alltid haft riktigt genomtänkta färgscheman och logotyper och andra symboler hos SJ och de andra järnvägsoperatörerna.

Menar Arne, som i färgschemornas brokiga värld är både konservativ och hälsosamt avvaktande till logotypenyheter.


Sv: Företagsidentitet - eller historien om onödiga logotyper - Staffan Sävenfjord - 2003-05-04 09:45