Sv: Grej längst spåret
(Per wirback Per Wirback | 2006-09-10 15:46)
Som ett svar på: Sv: Grej längst spåret skrivet av Lars-Henrik Eriksson den 09. sep 2006 17:18:25:
>>>>>>>Allt som är värt att veta om
pupinisering var säkert känt redan
1918. Ingenjör Pupin utförde sitt
revolutionerande arbete redan i början
av förra seklet.
>>>>>>Inte allt. När datatrafiken
började komma igång upptäckte man att
pupiniserade kablar inte gick att
använda eftersom spolarna fungerar som
utmärkta högfrekvensfilter. Det finns
även en del pupiniserade kablar i
trunknätet mellan lokalstationerna i
större städer och där får man se upp
när man skall ha fasta förbindelser
för exempelvis datatrafik.
>>>>>Detta var naturligtvis känt redan
1918 och inget man "upptäckte".
Möjligen tänkte man inte på det.
>>>>Det går alldeles utmärkt att
upptäcka något som var känt redan
för 100 år sedan. Det händer att
kunskap faller i glömska. Möjligen
skulle man skriva "upptäcka på nytt"
om man ska uttrycka sig alldeles korrekt
och entydigt, men det är det bara
tvång på om man skriver regelverk,
inte när man berättar.
>>>>:-)
>>>Dataöverföring på högfrekvens var
inte så¨vanlig 1918.
>>Självklart inte, men högfrekventa
signaler hade man nog ändå testat att
skicka. Eller så hade man inte gjort
det, då var det ingen "nyupptäckt"
utan en verklig upptäckt.
>Det är inget man behövde upptäcka.
År 1918 var teorin för elektriska
kretsar utan vidare så utvecklad att
man kunde räkna ut hur en pupiniserad
ledning skulle bete sig vid höga
frekvenser. Helt säkert visste ing.
Pupin det också. Det var ju viktigt att
bandpassområdet var lagom stort -- för
litet så blev talöverföringen dålig.
För mycket så blev dämpningen större
än som behövdes.
Vad man än kallar sorten av upptäckt
Pupin gjorde så handlar det om en
förändring av dämpninges kurvan med
avseende på frekvensen. En opupiniserad
kabel har en dämpning som ökar med
frekvenssen, och det Pupins lösning
gör är att minska dämpningen innom
ett specifikt frekvensområde, något
som sker på bekostnad av starkt ökad
dämpning i övriga frekvsnsområden.
Detta kallas med modernt språk för ett
bandpassfilter. Efter ingånde studier
fann man att för att uppnå god
hörbarhet i telefoni behövs ett
frekvensband av 300-3400 Hz (i början
använde man 300-2400 Hz) och pupin tog
fram en metod där puiniseringen
beräknas för att ge minimal dämpning
innom detta frekvensområde. Utanför
detta område får dämpningen vara hur
stor som hellst utan att ge problem. Det
fanns några föregångare tex
Krarupkablar, men Pupins metod med
spolar på jämna avstånd ver en
ekonomiskt reliserbar lösning.
När man efter en tid började med
enkanalig bärfrekvenstelefoni så
måste man få plats med ett större
frekvensband på var trådpar, tex
2x3400Hz plus lite skyddsutrymme och
då måste kabeln pupiniseras om för
att ge minimal dämpning inomm tex 300 -
8000 Hz.
Vad gäller datakommunikation finns det två principiella lösningar och den ena fungera bra med pupinisering, den andra inte. Vanlig gammaldags modulerande bärfrekvensmodem med upp till 9600 baud går utmärkt på pupiniserade kablar, bärfrekvensen ligger innom 300-3400Hz. Andra mer moderna moduleringar som anväds tex för G.703, ADSL, HDSL mm utnyttjar ett mycket större frekvensområde och då blir det problem eftersom pupiniseringen efektivt dämpar frekvenser över 3400 Hz. (ok, det finns en diskussion om grupplöptid med avseende på frekvensen också, mne den struntar vi i här..)
Burkar av den typ som är på bilden
sattes upp när man konvererade kablar
från puppiniserade förbindelser med
300-3400HZ till förstärkta G.703
förbindelser med 2048 Bits/s.
Moduleringen HDB3 för G.703 utnyttjar
ett avsevärt större frekvensband och
då måste pupiniseringaran tas bort.
Samtidigt stiger dämpningen i
trådparen så mycket att
melanförstärkare måste placeras ut
var 2400 m, och det är dessa som sitter
i burkarna. När man då skarvade in
dessa burkar med 10 förstärkarplatser
avpupiniserar man 10 förbindelser
(4-skruvar) åt gången eftersom att
inskarvingen i kabeln är dyrbar. Nu var
det kanske så att från början enbart
några förbindelser skulle förstärkas
medan andra skulle köra kvar som
pupiniserade. På dessa förbindelser
sätt så in pupinspolar på kretskort
med samma fysiska format som
förstärkarkorten och då kunde dessa
förbindelser köra vidrea som
pupiniserade och med ett enkelt kortbyte
byggas om till förstärkta.
Idag har dessa burkar med förstärkare mer eller mindre spelat ut sin roll, med ännu nyare transmissionsteknik (S.HDSL) kan kan man nu överföra 2048 Bits/s på mycket större avstånd utan mellanförstärkare , tex upp till 7-8 km på opuppiniserade par.
/Per