Sv: Grej längst spåret

(Per wirback Per Wirback | 2006-09-10 15:46)

Som ett svar på: Sv: Grej längst spåret skrivet av Lars-Henrik Eriksson den 09. sep 2006 17:18:25:

>>>>>>>Allt som är värt att veta om pupinisering var säkert känt redan 1918. Ingenjör Pupin utförde sitt revolutionerande arbete redan i början av förra seklet.
>>>>>>Inte allt. När datatrafiken började komma igång upptäckte man att pupiniserade kablar inte gick att använda eftersom spolarna fungerar som utmärkta högfrekvensfilter. Det finns även en del pupiniserade kablar i trunknätet mellan lokalstationerna i större städer och där får man se upp när man skall ha fasta förbindelser för exempelvis datatrafik.
>>>>>Detta var naturligtvis känt redan 1918 och inget man "upptäckte". Möjligen tänkte man inte på det.
>>>>Det går alldeles utmärkt att upptäcka något som var känt redan för 100 år sedan. Det händer att kunskap faller i glömska. Möjligen skulle man skriva "upptäcka på nytt" om man ska uttrycka sig alldeles korrekt och entydigt, men det är det bara tvång på om man skriver regelverk, inte när man berättar.
>>>>:-)
>>>Dataöverföring på högfrekvens var inte så¨vanlig 1918.
>>Självklart inte, men högfrekventa signaler hade man nog ändå testat att skicka. Eller så hade man inte gjort det, då var det ingen "nyupptäckt" utan en verklig upptäckt.
>Det är inget man behövde upptäcka. År 1918 var teorin för elektriska kretsar utan vidare så utvecklad att man kunde räkna ut hur en pupiniserad ledning skulle bete sig vid höga frekvenser. Helt säkert visste ing. Pupin det också. Det var ju viktigt att bandpassområdet var lagom stort -- för litet så blev talöverföringen dålig. För mycket så blev dämpningen större än som behövdes.

Vad man än kallar sorten av upptäckt Pupin gjorde så handlar det om en förändring av dämpninges kurvan med avseende på frekvensen. En opupiniserad kabel har en dämpning som ökar med frekvenssen, och det Pupins lösning gör är att minska dämpningen innom ett specifikt frekvensområde, något som sker på bekostnad av starkt ökad dämpning i övriga frekvsnsområden. Detta kallas med modernt språk för ett bandpassfilter. Efter ingånde studier fann man att för att uppnå god hörbarhet i telefoni behövs ett frekvensband av 300-3400 Hz (i början använde man 300-2400 Hz) och pupin tog fram en metod där puiniseringen beräknas för att ge minimal dämpning innom detta frekvensområde. Utanför detta område får dämpningen vara hur stor som hellst utan att ge problem. Det fanns några föregångare tex Krarupkablar, men Pupins metod med spolar på jämna avstånd ver en ekonomiskt reliserbar lösning.
När man efter en tid började med enkanalig bärfrekvenstelefoni så måste man få plats med ett större frekvensband på var trådpar, tex 2x3400Hz plus lite skyddsutrymme och då måste kabeln pupiniseras om för att ge minimal dämpning inomm tex 300 - 8000 Hz.

Vad gäller datakommunikation finns det två principiella lösningar och den ena fungera bra med pupinisering, den andra inte. Vanlig gammaldags modulerande bärfrekvensmodem med upp till 9600 baud går utmärkt på pupiniserade kablar, bärfrekvensen ligger innom 300-3400Hz. Andra mer moderna moduleringar som anväds tex för G.703, ADSL, HDSL mm utnyttjar ett mycket större frekvensområde och då blir det problem eftersom pupiniseringen efektivt dämpar frekvenser över 3400 Hz. (ok, det finns en diskussion om grupplöptid med avseende på frekvensen också, mne den struntar vi i här..)

Burkar av den typ som är på bilden sattes upp när man konvererade kablar från puppiniserade förbindelser med 300-3400HZ till förstärkta G.703 förbindelser med 2048 Bits/s.
Moduleringen HDB3 för G.703 utnyttjar ett avsevärt större frekvensband och då måste pupiniseringaran tas bort. Samtidigt stiger dämpningen i trådparen så mycket att melanförstärkare måste placeras ut var 2400 m, och det är dessa som sitter i burkarna. När man då skarvade in dessa burkar med 10 förstärkarplatser avpupiniserar man 10 förbindelser (4-skruvar) åt gången eftersom att inskarvingen i kabeln är dyrbar. Nu var det kanske så att från början enbart några förbindelser skulle förstärkas medan andra skulle köra kvar som pupiniserade. På dessa förbindelser sätt så in pupinspolar på kretskort med samma fysiska format som förstärkarkorten och då kunde dessa förbindelser köra vidrea som pupiniserade och med ett enkelt kortbyte byggas om till förstärkta.

Idag har dessa burkar med förstärkare mer eller mindre spelat ut sin roll, med ännu nyare transmissionsteknik (S.HDSL) kan kan man nu överföra 2048 Bits/s på mycket större avstånd utan mellanförstärkare , tex upp till 7-8 km på opuppiniserade par.

/Per